Om ni undrar vad jag gör uppe nu så har jag inget vettigt svar. Vet inte hur jag tänkte när jag bokade tvättid klockan 07.00. Iallafall, igår var jag och hämtade ut ett paket som innehöll dessa borstar, jag och Josse satt mitt emot varandra och borstade håret i säkert en timme så jag tänkte att jag skulle skriva lite om dom nu.

Äkta svinhårspaddle (min favorit)
Perfekt för extensions, löshår och peruker. Stimulerar hårbotten och ger en naturlig glans. Kanon att borsta håret med innan man går och lägger sig, 100 borsttag per dag ska göra att det nyttiga man har i hårbotten transporteras ut till dom torra topparna med hjälp av fjällskiktet. Ska bli spännande att se om jag märker någon skillnad efter några veckor : )
Pris: 379:-

Rundborste large
Ger volym och en riktig Hollywood-look med lite mjukare former än Two in one. Stråna i alla fönborstar är vågiga och gör att dom är mer skonsam för håret och inte fastnar. Detta har jag och Josse faktiskt testat.. och dom fastnade inte!
Pris: 239:- (large är för långt hår. finns även i S, M och XL)

2 in 1 den fyrkantiga fönborsten
Perfekt för att reda ut håret när det är torrt men även till att föna och styla håret. Håret blir glansigt och RAKT. Fönar man med denna så behöver man inte platta håret efteråt.. inte ens jag som har självlockigt hår.
Pris: 249:-

Borstarna har antibakteriella strån och fastnar inte i hårbotten, dom tillverkas i ett stycke och lämpar sig väl för professionell användning, ergonomiska handtag, tar bort frissighet och krus, Ionic vilket betyder att dom gör vattendropparna mindre i håret=snabbare att föna, antistatiska och keramiska (gör att värmen fördelas jämt och skyddar mot uttorkning). Dom har även en uttagbar hårsticka längst ut som är perfekt att göra benor, paséer med. Eller att ta bort hår från borsten.

Finns att köpa på Glanz.se och där kan ni också läsa mer om dom. Jag är skitnöjd och vill borsta håret mest hela tiden haha. Vill man ta hand om sitt hår så är bra borstar bland det viktigaste. En investering helt klart!

Jag är så jävla hungrig att jag håller på att dö. Kylen ekar tom så jag måste handla senare. Nu måste jag dock börja röra mig mot sjukhuset och när jag kommer hem sen så blir det att ladda upp inför ikväll. Kraaaam!

Update: Picture this: I två dagar har jag gått omkring och oroat mig över den där förbannade magnetröntgen. Jag såg framför mig hur jag skulle åka in i en liten liten tunnel, stängas in och sen bli lämnad där.. få panik, syrebrist och typ svimma och dö. Vet ni vad? Jag SOV (!!) hela timmen. Blev nästan lite besviken.

Var inte ens sugen på en macka när jag kom hem.. utan det fick bli yoghurt och havrefras/puffar/kuddar. Bara så ni vet. Nu ska jag ta med mig lillan någonstans så hon får springa av sig sen ska jag göra lite nytta. But still. I DID IT!!!!

Ah shit det känns helt vrickat att varva mellan djupa och ytliga inlägg men that’s me. Jag kom att tänka på en sak nyss, vi människor är väldigt inne på att saker och ting måste synas. Så länge det inte syns så finns det inte och så länge man blundar så finns det inte.

Är man inte underviktig så har man ingen ätstörning. Ser man inga tydliga blåmärken så blir man inte misshandlad av sin man. Gråter man inte så är man inte ledsen. Har man inte ett flott hem, senaste mobilen och en stor garderob så är man fattig och tjänar dåligt. Har man inga djur så är man ingen djurvän. Har man aldrig haft en flickvän så är man gay. Har man inte magrutor så tränar man inte. Är man inte öppen med sina problem så har man inga.

Ja, då kommer vi ju tillbaka till det jag skrev om igår. Bara för att jag inte ligger fastspänd i en sjukhussäng fullt med slangar hit och dit så mår jag bra. För inte hade någon jävel anklagat mig för att överdriva om jag låg med syrgasmask och dropp?

Jag tycker det är dags att inse att saker och ting inte behöver synas. Rut på jobbet som alltid är så himla glad och social kan lika gärna må riktigt dåligt och bli misshandlad av sin man. Grannen Kent som aldrig hälsar kanske egentligen inte är någon surgubbe utan bara väldigt blyg. Egentligen vet vi ingenting om våra medmänniskor och därför bör vi således inte döma någon förrän vi känner personen.

Fick ett mail för ett par dagar sedan och jag tänkte att jag kunde lägga upp det här och på AB-bloggen också ifall det finns några fler oroliga föräldrar som vill ha tips.

Hej! Jag är en orolig förälder till en dotter på 19 år som just nu ligger på anorexia enhet med permission bara på helgerna. Hon har varit där ca 6 veckor av totalt 12. Problemet är att hon fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt alls. Hon har tränat massor och ätit VÄLDIGT hälsosamt. Jag har varit orolig och försökt hålla koll på henne men det är svårt. Vecka 7, när vi var ute och provade studentklänningar tillsammans, såg jag henne utan kläder och förstod att det var allvar. Jag lyckades hitta en läkare som hade lite kunskap och vi kom in på dagvård på en anorexia enhet bara en månad senare. Från juli fick hon en plats inom slutenvård, då vi inte lyckades vända hennes viktnedgång utan bara stoppat den.

Nu har hon gått upp i vikt och ligger på ett BMI på ca 18. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa henne bli frisk och leva ett ungt och härligt liv igen!! Men innan hon själv inser vad hon håller på med, kommer hon ju inte bli frisk! Hon ligger på enheten ”för vår skull”. Har du några tips och idéer om vad jag kan säga eller göra för att hitta knappen som gör att hon vänder och förstår vad hon håller på med? Hon har professionell hjälp på enheten, men inte heller där verkar de kunna ”komma åt” henne och få henne att öppna sig. Jag hoppas du har tid att svara, bara ett litet kort svar som kan hjälpa mig i rätt riktning. :-) Tack och Må gott! (för det är viktigt!!)

Svar:
Hej! Jag förstår att du känner dig maktlös och helst av allt skulle vilja trycka på en knapp så hon blir frisk. Anorexi är en fruktansvärd sjukdom inte bara för den som blir drabbad utan även för nära och kära till den drabbade. Din dotter kommer aldrig bli frisk om hon inte vill det själv, du kan aldrig tvinga henne att bli frisk däremot kan du hjälpa henne att förstå att hon är sjuk. Prio ett när man kommer in på en ätstörningsklinik är att gå upp i vikt. Detta för att det är omöjligt att ta tag i det psykiska när hjärnan har varit inställd på svält under en längre tid. Din dotter har gått upp i vikt och det är super. Men det är en lång väg kvar.

Nu gäller det att ni verkligen håller koll på henne en bra tid framöver. För om jag får göra en vild gissning så tror jag att hennes planer är (eftersom du säger att hon gör allt för eran skull) att.. hon har inte insett att hon är sjuk = hon vill inte bli frisk = anorexin är starkare än henne.. när hon blir utskriven så kommer hon sakta men säkert börja gå ner i vikt igen och till slut vara tillbaka på ruta ett igen. Detta är VANLIGT eftersom många (släkt och vänner till den drabbade) tror att man är frisk när man har gått upp i vikt. Men om du är medveten om detta så kommer det inte att behöva gå till så.

För att få någon att inse att dom är sjuk så finns det lite olika grejer man kan testa. Min mamma tvingade av mig kläderna och tog kort på mig i trosor för att sedan visa bilderna för mig. Det kan låta helt sjukt men när jag kollade mig själv i spegeln så såg jag bara fett överallt och när jag fick se bilderna mamma hade tagit så var det som att se sig själv med någon annans ögon. Jag såg ett skelett. Sen finns det många bra böcker både för dig och för din dotter. Jag tycker att du ska läsa ”Du fattar ju ingenting!” och ”Såhär kan man förebygga och behandla ätstörningar”. Din dotter borde läsa ”Sluta svälta”, ”Mattillåtet”, ”Bli vän med kroppen och maten” och ”Älska din kropp som den är”. Böcker hjälper mer än vad man tror! På biblioteket hittar du massor av självhjälpsböcker.

Något som också är viktigt är att du försöker ta bort fokuset på anorexin. Påpeka aldrig om att hon har gått ner eller gått upp i vikt utan säg istället att hon har en fin tröja på sig. Bli aldrig arg på henne för att hon har det jobbigt vid matbordet och tvinga aldrig i henne mat – det gör det bara värre. Om hon blir tvungen att avbryta en måltid så låt henne göra det och gå sedan, ungefär en timme senare när ångesten lagt sig lite, och försök prata med henne. Det kan resultera i att hon går med på att följa dig till köket och äta en macka för att kompensera för den avbrutna middagen. Att skaffa en hobby av något slag är också väldigt ångestdämpande. Har hon någon? Det kan vara vad som helst - smyckestillverkning, ridning, hundar, scrapbooking.. etc etc. Något hon kan göra när ångesten är stark! Det finns tusen grejer jag skulle kunna säga men då skulle detta inlägg aldrig ta slut så jag avslutar med det viktigaste av allt: Ge aldrig upp!

Lycka till nu. Din dotter får gärna maila mig om hon vill ha någon att prata med. Kram!

Emma, mamma och jag

Min mamma, min bästa vän, min andra halva, min syster och min själsfrände.

Alla vet nog att jag och mamma sitter ihop. Och det är många (speciellt mammor till tonårsdöttrar!) som frågar mig hur vi kan ha fått så bra relation och hur man får det. Vi har varit med om mycket tillsammans som gjort oss starka, sen har det liksom alltid varit vi. Men det är klart att vi har bråkat mycket när jag var yngre.. för även fast vi alltid har varit bästa vänner så har hon aldrig släppt mammarollen.

Det viktigaste av ALLT är ärlighet. Jag har aldrig ljugit för min mamma utan jag har alltid sagt att ”ikväll ska jag dricka”.. även fast jag var alldeles för ung för alkohol.. hon tyckte ju såklart inte om det men hon litade på mig och så länge jag kom hem när jag skulle så sa hon ingenting. För oavsett om hon hade sagt nej så skulle jag ju ha gjort det ändå.

Och det är ju så att bevisar man för sina föräldrar att dom kan lita på en (genom att alltid säga vars man ska, alltid vara ärlig och alltid svara i mobilen) så släpper dom ju på tyglarna. Ibland när jag tyckte att mamma var världens mest orättvisa människa så sa hon alltid ”Du kommer att förstå när du blir äldre” och jo, det gör jag. Hon sa inte att jag skulle vara hemma klockan 22.00 för att vara dum, utan för att hon var orolig när jag var ute sent.

Jag vet att jag har en hel del yngre läsare så tänk på det tjejer (och killar)! Var ärlig och visa att dom kan lita på er. Och tänk ett steg längre innan ni skriker ”FAAN VAD JAG HATAR DIG” för att ni inte får som ni vill. För vad hade vi gjort utan dom? Min mamma brukar alltid säga att även fast jag skulle råna en bank eller bli massmördare så skulle hon älska mig över allt annat. Det kallas Gränslös kärlek.

Alltså jag har glömt berätta vad jag gjorde igårkväll.

När min mormor låg på sjukhus så var vi ju där 24/7 i några veckor och en dag skulle mamma åka och tanka på Statoil, hon var väl inte riktigt i sina sinnes fulla bruk just då med tanke på att hennes mamma var döende så hon glömde en liten viktig detalj när hon skulle åka iväg. Bensinslangen. Hon rotryckte skiten och var tvungen att gå in, med svansen mellan benen, på Statoil och berätta vad hon hade gjort. Med bensinslangen i handen. Dom blev lite chockade och sa att dom skulle höra av sig till henne när dom hade pratat med sitt försäkringsbolag.

Senare under dagen så ringde dom upp men mamma var inte var hemma så när hon kom hem så sa jag att dom hade ringt. Mamma ringde upp och liksom ”Jaa..eh.. hej! Carina Nordin här.. som råkade.. ja.. göra en liten olycka idag” killen säger att hon ska få prata med en annan snubbe sen hör hon hur han ropar (hon hör även att det är en jävla massa människor i bakgrunden) ”Carina Nordin är i telefonen, hon som körde iväg med bensinslangen!” hahaha. Som tur var så gick det på försäkringen. Men det dröjde några år innan mamma vågade åka till Statoil igen.

Ända sen dess så har jag mobbat henne för det. Det kommer jag aldrig mer att göra. Igår höll jag på att göra samma sak själv. Satte mig i bilen och skulle prata klart i telefonen innan jag körde iväg.. då börjar en snubbe tuta åt mig. Hysteriskt. Jag blev förbannad och tänkte va fan vill han? så jag startade bilen.. då lägger han sig på tutan. Jag vevar ner rutan och skulle just fråga vad hans jävla problem var men han hinner före ”SLANGEN!! DU HAR GLÖMT BENSINSLANGEN” jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv.

Någon av er som har kört iväg med bensinslangen? Vågar ni erkänna? ; )

Hej och hopp! Jag hade tänkt skriva ett inlägg när jag kom hem idag men somnade direkt jag hade käkat en macka. Fem timmar fick jag sova och fy fan vad skönt det var. Bortsett från att jag drömde att jag blev mördad av Freddy. Vi såg en sjukt dålig film igår där det var en kille som dödade folk i sömnen haha. Jag hatar splatterfilmer.

Nåja, nu är jag pigg och utvilad och dessutom har jag faktiskt lugnat ner mig lite inför magnetröntgen imorgon. Eller okej, det har jag inte alls det men vi kan låtsas. Om jag kommer ut levande så ska jag belöna mig med något riktigt fint. Typ en klänning. Sen ska jag låtsas som att jag ligger i ett solarium och det enda jag ska tänka på är den där klänningen. Det kan funka.

Nu är det däremot KAFFEDAGS!

Nu har jag dragit på mig min älskade mjukisdress och ska dra iväg och tanka bilen sen vidare för lite film och mys : ) Pixie får följa med eftersom min trogna hundvakt (mamma) är i Göteborg. Vi hörs efter mitt möte imorgon. Ha en bra kväll!

Mina nuvarande naglar. Nagellacket är från E.L.F och heter Gum pink. Älskar det!

Förstår att det är många som undrar hur det går med min utbildning. Har inte velat gå in på det med tanke på alla skadeglada människor som finns där ute men jaja. Det är så att vi inte riktigt vet vad som är på gång i min kropp just nu men vad vi dock vet är att det är något som inte är som det ska. Jag har avbrutit mina studier på Framnäs för att istället plugga på distans! Det känns jättebra och människorna på Vägledningscentrum är helt underbara. Imorgon ska jag på möte igen så då får jag veta lite mer : ) Det är alltså inget jag har gjort med vilje utan jag har helt enkelt inget val. Men personlig assistent ska jag bli och kanske även undersköterska. Har lite planer på att plugga upp gymnasiebetygen när jag ändå är igång också men allt beror på vad som sägs på mötet.

Det känns som att jag krigar mot hela världen. Hela tiden så kommer det något som vill bryta ner mig men jag har någonstans lärt mig att jag är starkare än vad jag tror. Så länge inte jag ger upp så har jag inte förlorat. Alla dåliga besked kommer i slutändan leda till något bra – det är jag säker på! Var så glad för ett par dagar sedan när mamma berättade att hon pratat med sin gynekolog om mig och att hon var positiv till att jag skulle få en spiral och hade t.o.m. skickat en remiss till gyn. Ingen har ju velat ge mig något preventivmedel efter blodpropparna och just hormonspiral skulle vara underbart då jag skulle slippa mensen och allt som kommer med den.

Men då ringde hon just upp mig och sa att inom tre månader så skulle jag få träffa en läkare, med tanke på min situation så får inte en gynekolog bestämma det utan det måste en läkare göra. Det var jag förberedd på men jag har ju redan träffat hundra läkare och alla har sagt nej (även min nuvarande läkare) så det kändes inte så kul. Sen fick jag även veta att hormonspiral kommer jag inte att få, men däremot finns det en chans till kopparspiral. Hon lovade att göra sitt bästa för att det skulle gå vägen denna gång så vi får hålla tummarna. Hon var så jäkla gullig : )

Och på fredag ska jag på magnetröntgen. Jag är äckligt nervös för jag har gett mig fan på att jag ska göra det utan lugnande bara för att jag vill kunna köra själv och inte be en viss person skjutsa och hämta mig. Jag är livrädd för trånga utrymmen men jag ska klara det. ”Har man fått blodproppar en gång så är det lättare att få det igen”.. läkarens ord ekar i min skalle. Jag är 20 år och har ett liv att leva.. jag är så less på att behöva anpassa mig efter min kropp och att hela tiden behöva oroa mig för nya proppar. Och att  behöva äta värktabletter för att ens orka kliva upp ur sängen. Min kropp är min värsta fiende och jag orkar inte ens göra en fjärdedel av vad jag VILL göra. Men jag kan leva med det. För jag vet att det blir bättre! Och jag kan leva med att jag måste ta sprutor varje gång jag åker flygplan och att jag kommer leva på en mycket skör tråd under mina framtida graviditeter och även då kommer måsta ta sprutor (graviditet ökar risken för blodproppar) men jag kan inte leva med att jag måste försvara mig och ha människor runt omkring mig som inte förstår mig. Som inte vill förstå mig.

Jag är less på att höra människors åsikter om MIG. Främst från min släkt. Jag behöver inte att människor tror på  mig, för JAG tror på mig och min MAMMA tror på mig och det RÄCKER. Och jag kommer aldrig glömma när jag låg på sjukhuset och just hade fått reda på att även lungorna var fylld av proppar. Vi visste inte om dom hade eller skulle åka upp i hjärnan eller ens om jag skulle överleva. Då kommer en släkting upp och börjar gråta. Inte för att jag kanske skulle dö utan för att denna släkting hade varit otrogen och ville ha tröst. Det var nästan lite kul.

Ingen människa i hela världen kan säga till mig hur ont jag har eller hur ont jag inte har. Jag visste att jag skulle ha ont efter blodpropparna, jag var förberedd på att benet skulle spränga nya blodkärl och att det skulle ta tid. Men jag märker ju såklart om jag får ondare än vanligt och att värktabletterna knappt hjälper längre. Flera gånger får jag höra att ”Det var ju två år sedan du hade blodproppar och du är ju friskförklarad”.. NO SHIT? Dumma jävla apjävlar. Om ni nånstans tror att jag hittar på eller överdriver så får ni hemskt gärna byta kropp med mig SEN kan ni säga vad fan ni vill. Jag är less på att behöva försvara mig, det är något jag har gjort hela mitt jävla liv. Försvarat mig och mamma. Det finns så jävla mycket ni inte vet. Det värsta är när någon vill säga något men inte vågar.. då vill jag helst bara ställa mig 5 cm från personen och skrika något väldigt dumt. Om någon säger till mig att dom har ont i huvudet eller mensvärk eller whatever så säger jag knappast ”Tss.. det har du inte alls det”. Det skulle aldrig falla mig in, så varför säger ni det till mig?

Jag valde inte detta. Jag valde inte att få blodproppar. Jag valde inte att hoppa av gymnasiet. Jag valde inte att få anorexi och alla dess konsekvenser. Jag valde inte att min morbror skulle bli överkörd av ett tåg, att mormor skulle få cancer, att farmor och farfar skulle krocka och att farmor skulle dö, att morfar skulle dö eller att Ronja skulle dö. Men jag försöker göra det bästa av situationen och jag tycker att jag gör det jävligt bra. Jag har kämpat mig ur anorexin och för varje dag som går så tar jag ett kliv närmare den person jag en gång var. Dom vänner jag har tappat på vägen var egentligen aldrig mina vänner. Jag vill inte bli sedd som ett offer eller som en människa som inte orkar jobba. Vissa verkar tro det. Att jag är slö och bla bla. För det första så är jag inget offer, jag tycker inte synd om mig själv och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. För det är det inte! Jag vill däremot att folk ska (försöka) förstå varför vissa saker är som dom är. Och för det andra, om jag var slö eller inte ville jobba så skulle jag förmodligen söka bidrag. Jag tjänar alla mina pengar och har ALDRIG, trots att jag varit sjukskriven i två år, fått bidrag. Jag har jobbat in mina pengar på olika sätt och betalat skatt precis som ni.

Jag saknar dansen, ridningen (Zeus), träningen och allt sånt jag inte längre kan göra. Men en vacker dag ska jag upp på hästryggen igen för det har jag bestämt. En vacker dag ska jag ha en egen häst. Jag håller alla tummar och tår på att dom hittar något i ländryggen som trycker på benet eller att dom kommer fram till något som gör att smärtan i benet kan dämpas. Så jag orkar leva och göra allt jag vill göra. Vara en bra vän, flickvän, storasyster, dotter, kusin.. ja allt. Och bara att kunna resa utan att ha stenkoll på vars närmsta sjukhus kommer finnas. Fan vad skönt. Som tur var så har jag ju hela livet framför mig! Och om jag får en ny propp så klarar jag det. Jag klarar allt! : )

Sen vill jag än en gång tacka min mamma för att hon är så jävla underbar. Och pappa, det skulle vara kul om du nångång iallafall kunde smsa mig och fråga hur jag mår eller på något annat sätt visa att du bryr dig. Jag är ändå din dotter. Och sen till er som bara vill klaga.. kan ni inte bara köra upp en sko i röven och typ hålla käften? Ni får gärna FRÅGA och säga er ÅSIKT, men ta för helvete inte för givet att det ÄR så. Jag lägger mig aldrig i andras liv eller beslut, för jag är säker på att vad dom än gör så är det rätt för dom. Jag förväntar mig att folk resonerar likadant när det kommer till mig. Respektera mig och mina val här i livet, det påverkar ju ändå inte er på något sätt. Eller hur?

Nu blev detta betydligt längre än vad jag hade planerat men det var otroligt skönt att få skriva av sig lite. Här har vi alltså, svart på vitt, vad jag har ångest över varje dag. Den där klumpen i magen som jag så många gånger har pratat om. Nu låter det dock som att jag är världens mest deprimerade människa men då vill jag tillägga att jag är väldigt glad och lycklig. Detta är bara min baksida som då och då kommer fram. Men det braiga överväger – ALLTID! Jag menar inget dumt med vad jag har skrivit utan detta är bara lite av vad som snurrar i min hjärna just nu. Men nu lämnar vi det och vänder blad.