Förstår att det är många som undrar hur det går med min utbildning. Har inte velat gå in på det med tanke på alla skadeglada människor som finns där ute men jaja. Det är så att vi inte riktigt vet vad som är på gång i min kropp just nu men vad vi dock vet är att det är något som inte är som det ska. Jag har avbrutit mina studier på Framnäs för att istället plugga på distans! Det känns jättebra och människorna på Vägledningscentrum är helt underbara. Imorgon ska jag på möte igen så då får jag veta lite mer : ) Det är alltså inget jag har gjort med vilje utan jag har helt enkelt inget val. Men personlig assistent ska jag bli och kanske även undersköterska. Har lite planer på att plugga upp gymnasiebetygen när jag ändå är igång också men allt beror på vad som sägs på mötet.
Det känns som att jag krigar mot hela världen. Hela tiden så kommer det något som vill bryta ner mig men jag har någonstans lärt mig att jag är starkare än vad jag tror. Så länge inte jag ger upp så har jag inte förlorat. Alla dåliga besked kommer i slutändan leda till något bra – det är jag säker på! Var så glad för ett par dagar sedan när mamma berättade att hon pratat med sin gynekolog om mig och att hon var positiv till att jag skulle få en spiral och hade t.o.m. skickat en remiss till gyn. Ingen har ju velat ge mig något preventivmedel efter blodpropparna och just hormonspiral skulle vara underbart då jag skulle slippa mensen och allt som kommer med den.
Men då ringde hon just upp mig och sa att inom tre månader så skulle jag få träffa en läkare, med tanke på min situation så får inte en gynekolog bestämma det utan det måste en läkare göra. Det var jag förberedd på men jag har ju redan träffat hundra läkare och alla har sagt nej (även min nuvarande läkare) så det kändes inte så kul. Sen fick jag även veta att hormonspiral kommer jag inte att få, men däremot finns det en chans till kopparspiral. Hon lovade att göra sitt bästa för att det skulle gå vägen denna gång så vi får hålla tummarna. Hon var så jäkla gullig : )
Och på fredag ska jag på magnetröntgen. Jag är äckligt nervös för jag har gett mig fan på att jag ska göra det utan lugnande bara för att jag vill kunna köra själv och inte be en viss person skjutsa och hämta mig. Jag är livrädd för trånga utrymmen men jag ska klara det. ”Har man fått blodproppar en gång så är det lättare att få det igen”.. läkarens ord ekar i min skalle. Jag är 20 år och har ett liv att leva.. jag är så less på att behöva anpassa mig efter min kropp och att hela tiden behöva oroa mig för nya proppar. Och att behöva äta värktabletter för att ens orka kliva upp ur sängen. Min kropp är min värsta fiende och jag orkar inte ens göra en fjärdedel av vad jag VILL göra. Men jag kan leva med det. För jag vet att det blir bättre! Och jag kan leva med att jag måste ta sprutor varje gång jag åker flygplan och att jag kommer leva på en mycket skör tråd under mina framtida graviditeter och även då kommer måsta ta sprutor (graviditet ökar risken för blodproppar) men jag kan inte leva med att jag måste försvara mig och ha människor runt omkring mig som inte förstår mig. Som inte vill förstå mig.
Jag är less på att höra människors åsikter om MIG. Främst från min släkt. Jag behöver inte att människor tror på mig, för JAG tror på mig och min MAMMA tror på mig och det RÄCKER. Och jag kommer aldrig glömma när jag låg på sjukhuset och just hade fått reda på att även lungorna var fylld av proppar. Vi visste inte om dom hade eller skulle åka upp i hjärnan eller ens om jag skulle överleva. Då kommer en släkting upp och börjar gråta. Inte för att jag kanske skulle dö utan för att denna släkting hade varit otrogen och ville ha tröst. Det var nästan lite kul.
Ingen människa i hela världen kan säga till mig hur ont jag har eller hur ont jag inte har. Jag visste att jag skulle ha ont efter blodpropparna, jag var förberedd på att benet skulle spränga nya blodkärl och att det skulle ta tid. Men jag märker ju såklart om jag får ondare än vanligt och att värktabletterna knappt hjälper längre. Flera gånger får jag höra att ”Det var ju två år sedan du hade blodproppar och du är ju friskförklarad”.. NO SHIT? Dumma jävla apjävlar. Om ni nånstans tror att jag hittar på eller överdriver så får ni hemskt gärna byta kropp med mig SEN kan ni säga vad fan ni vill. Jag är less på att behöva försvara mig, det är något jag har gjort hela mitt jävla liv. Försvarat mig och mamma. Det finns så jävla mycket ni inte vet. Det värsta är när någon vill säga något men inte vågar.. då vill jag helst bara ställa mig 5 cm från personen och skrika något väldigt dumt. Om någon säger till mig att dom har ont i huvudet eller mensvärk eller whatever så säger jag knappast ”Tss.. det har du inte alls det”. Det skulle aldrig falla mig in, så varför säger ni det till mig?
Jag valde inte detta. Jag valde inte att få blodproppar. Jag valde inte att hoppa av gymnasiet. Jag valde inte att få anorexi och alla dess konsekvenser. Jag valde inte att min morbror skulle bli överkörd av ett tåg, att mormor skulle få cancer, att farmor och farfar skulle krocka och att farmor skulle dö, att morfar skulle dö eller att Ronja skulle dö. Men jag försöker göra det bästa av situationen och jag tycker att jag gör det jävligt bra. Jag har kämpat mig ur anorexin och för varje dag som går så tar jag ett kliv närmare den person jag en gång var. Dom vänner jag har tappat på vägen var egentligen aldrig mina vänner. Jag vill inte bli sedd som ett offer eller som en människa som inte orkar jobba. Vissa verkar tro det. Att jag är slö och bla bla. För det första så är jag inget offer, jag tycker inte synd om mig själv och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. För det är det inte! Jag vill däremot att folk ska (försöka) förstå varför vissa saker är som dom är. Och för det andra, om jag var slö eller inte ville jobba så skulle jag förmodligen söka bidrag. Jag tjänar alla mina pengar och har ALDRIG, trots att jag varit sjukskriven i två år, fått bidrag. Jag har jobbat in mina pengar på olika sätt och betalat skatt precis som ni.
Jag saknar dansen, ridningen (Zeus), träningen och allt sånt jag inte längre kan göra. Men en vacker dag ska jag upp på hästryggen igen för det har jag bestämt. En vacker dag ska jag ha en egen häst. Jag håller alla tummar och tår på att dom hittar något i ländryggen som trycker på benet eller att dom kommer fram till något som gör att smärtan i benet kan dämpas. Så jag orkar leva och göra allt jag vill göra. Vara en bra vän, flickvän, storasyster, dotter, kusin.. ja allt. Och bara att kunna resa utan att ha stenkoll på vars närmsta sjukhus kommer finnas. Fan vad skönt. Som tur var så har jag ju hela livet framför mig! Och om jag får en ny propp så klarar jag det. Jag klarar allt! : )
Sen vill jag än en gång tacka min mamma för att hon är så jävla underbar. Och pappa, det skulle vara kul om du nångång iallafall kunde smsa mig och fråga hur jag mår eller på något annat sätt visa att du bryr dig. Jag är ändå din dotter. Och sen till er som bara vill klaga.. kan ni inte bara köra upp en sko i röven och typ hålla käften? Ni får gärna FRÅGA och säga er ÅSIKT, men ta för helvete inte för givet att det ÄR så. Jag lägger mig aldrig i andras liv eller beslut, för jag är säker på att vad dom än gör så är det rätt för dom. Jag förväntar mig att folk resonerar likadant när det kommer till mig. Respektera mig och mina val här i livet, det påverkar ju ändå inte er på något sätt. Eller hur?
Nu blev detta betydligt längre än vad jag hade planerat men det var otroligt skönt att få skriva av sig lite. Här har vi alltså, svart på vitt, vad jag har ångest över varje dag. Den där klumpen i magen som jag så många gånger har pratat om. Nu låter det dock som att jag är världens mest deprimerade människa men då vill jag tillägga att jag är väldigt glad och lycklig. Detta är bara min baksida som då och då kommer fram. Men det braiga överväger – ALLTID! Jag menar inget dumt med vad jag har skrivit utan detta är bara lite av vad som snurrar i min hjärna just nu. Men nu lämnar vi det och vänder blad.