Mitt liv som anorektiker
Det var någon som föreslog att jag skulle skriva om mitt liv som sjuk. Det var ett bra förslag! Jag ska försöka att berätta så bra som jag bara kan men det är inte lätt eftersom jag knappt minns något. Huvudet gick på tomgång i flera år och det mesta är bara en enda stor röra. Jag skriver detta för att själv kunna titta tillbaka när jag blir äldre men framför allt för att varna er. Ett liv som anorektiker är inget liv att sträva efter! Vill också poängtera att jag mår bra nu. Vissa tankar kommer aldrig någonsin att försvinna men jag har mer eller mindre lärt mig leva med sjukdomen ständigt i bakhuvudet. Jag har kontroll över situationen! Vill bara ha skrivit det så att jag inte får några kommentarer om att det är synd om mig eller liknande. För att skriva detta så bra som möjligt har jag plockat fram en tio sidor lång uppsats jag skrev i skolan "Min eviga strävan efter perfektion". För det var precis vad det var, men jag blev aldrig perfekt i mina ögon. Aldrig nöjd, bara mer misslyckad.
Det började när min mormor gick bort i cancer år 2000. Men när min farmor också dog, i en bilolycka år 2002 så satte det igång på allvar. Då hade jag inte ens fyllt 12 år! Jag har alltid varit väldigt smal så det har aldrig haft med det att göra. Hela mitt liv började rasa ihop och jag behövde något jag kunde kontrollera. Jag har haft höga krav på mig själv sedan barnsben så det bidrog nog en hel del. Till slut blev det en tävling. Med henne. Hon vann alltid. Min självdisciplin blev bara starkare och starkare och det fanns inget eller ingen som kunde få mig att bryta "kontrollen". Ibland kunde det gå ett par dagar utan att jag åt någonting, vissa dagar åt jag bara frukt och vissa dagar ett halvt polarbröd med tomat och gurka. Ibland hände det att jag åt middag med mamma, men det kompenserade jag med att inte äta något på hela dagen. Jag dansade, red, sprang och gick promenader varje dag.
Jag började isolera mig för att slippa hamna i situationer där mat kunde förekomma. Jag blev en mytoman och expert på att ljuga. Fick jag frågan om jag ville ha något att äta så var jag inte sen med att svara "Nej tack jag har redan ätit", "Nej jag har ont i magen" eller "Nej jag ska snart hem och äta middag". När jag sen kom hem så sa jag att jag hade ätit hos en kompis. Jag kunde prata mig bort ur vilken matsituation som helst utan problem. Betygen sjönk för att jag aldrig var i skolan, och jag har aldrig ätit lunch i skolmatsalen under hela mellan- och högstadiet. Mamma tvingade mig att börja på BUP där jag kastades mellan fem olika psykologer och terapeuter. Ingen av dom visste något om ätstörningar, förutom en kvinna som själv hade ätstörningar sen flera år tillbaka. Dom vägde mig flera gånger i veckan, urinprov och blodprov visade spår av vita blodkroppar vilket betydde att min kropp saknade fett och började ta fettet som ligger och skyddar dom inre organen. Inte ens det fick mig att sluta. Jag började dricka litervis med vatten innan vägningarna och läkarna hotade med att tvångsinlägga mig. Min vikt sjönk och hamnade på ett BMI på 12. Jag räknade kalorier varje dag. Vågen hade jag under sängen, jag tog fram den det första jag gjorde när jag vaknade och det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Sammanlagt vägde jag mig nog 20-30 gånger per dag. Hon var min värsta fiende men ändå min bästa vän.
Det är inte bara omgivningen och ens eget psyke som tar stryk av denna sjukdom utan även kroppen såklart. Är huvudet dumt får kroppen lida. Mitt hjärta, njurarna och tarmarna höll på att ge upp flera gånger. Jag frös konstant och fick lanugohår överallt vilket är kroppens sätt att spara energi. Min mens försvann i flera år och mitt skelett blev till slut så svagt att jag fick börja äta kalktabletter. Jag kan inte längre äta vissa livsmedel utan att min trasiga mage säger ifrån. Laktosprodukter, frukt och annan svårsmält mat är några av dom.
Tro mig när jag säger att det är inte värt det. Det är det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Att vara fånge i sin egen kropp är en mardröm. Hade jag inte varit den jag faktiskt är och insett vad jag höll på med så hade jag garanterat svält mig själv till döds eller tagit självmord för att jag inte orkade med skiten längre. Jag har ingen sjukvård att tacka. Egentligen bara mig själv för att jag insåg vad jag höll på med innan det var för sent. Många sjuka tankar finns kvar och ibland tar sjukdomen över men jag lyckas alltid hitta mig själv igen. Det kan ta en vecka eller ett par dagar.. men det kan jag leva med. Jag lever och det är jag både stolt och glad över. Det tog åtta år men jag tog mig igenom helvetet. Jag vann.
Kom ihåg tjejer (och killar) att ni är så jävla vackra som ni är. Stå på er själva och släpp aldrig in henne i era liv. Nyckeln är självkänsla och självförtroende. Två helt skilda saker. Perfektion finns inte. Ingen är perfekt. Och nej, inte "ett kilo till sen är jag nöjd" man blir aldrig nöjd.
Massor av Kärlek till er som orkade läsa igenom allt. ♥
